Mount Agung 🌄

Vi gjorde det!!! Vi besteg Mount Agung! Trots att mellan 20 och 30 procent vänder innan toppen så gav vi inte upp. Det var väldigt mycket tuffare än vi trodde, ett riktigt berg som innebar klättring och lösa stenar, särskilt de sista 500 höjdmetrarna. Guidningen var kanske inte den bästa och kommunikationen sådär eftersom vår guide knappt pratade engelska, men vi tog rygg på honom och kämpade oss upp. Det var en fysisk och mental utmaning, men också en oförglömlig upplevelse. Följ med (nästan) timme för timme på vår expedition:

23:00

Klockan 11 blev vi upphämtade i en bil här vid hotellet av vår chaufför. Vi skulle bli körda upp till Pasar Agung-templet där vandringen skulle utgå från, den låg på cirka 1500-meters höjd. Väl där fick vi varsin kopp te och friterade bananer. Det var en trevlig start på det hela! Vi fick också alla snacks som vi skulle ta med upp, det var så mycket. Ludvig hade bara den lilla ryggsäcken, men vår chaufför kom med en hel stor kasse med grejer och sa: hur ska vi lösa det här? Han hade 6 liter vatten, en liter Coca Cola, 2 påsar chips, 2 cup noodles, bananer, choklad, med mera. Det var hur mycket som helst, alldeles för mycket egentligen. Men vi stoppade ner så mycket vi kunde i ryggsäcken, men det var så mycket som blev över så vår guide bar upp en del också. Annars hade Emelie behövt bära kassen som en ryggsäck och det kände vi nu i efterhand att det var så skönt att slippa.

01:00

Vi satt där vid "basecamp" i ungefär en timme innan det var dags att ge sig av. Det började med registrering, vi fyllde i våra uppgifter i en liten fysisk loggbok. Namn, nationalitet, personnummer (det stod ID-number så tänkte att det var närmast), och signatur. Vi vet inte vad vi signerade, men vi skrev säkert bort alla våra rättigheter eller någonting. Därefter satte vår guide fart mot trapporna som inledde "vägen" uppåt. Vår guide var en ung kille, vi skulle gissa tidiga 20-årsåldern. Han sprang upp för de där trapporna och vi kände verkligen att det här kommer inte gå redan första minuterna. Det var ett väldigt obekvämt tempo, så när vi kom upp för alla trappor fick vi sätta oss, det var dock för att han skulle be vid själva templet. Men vi behövde återhämta oss efter rivstarten.

02:00

Efter trapporna och templet så började vandringen på en ganska så tydlig stig som kändes nästan som en "motorväg", men det blev snabbt brant och otroligt jobbigt. Vi tog första riktiga pausen efter ungefär en timme, men pauserna var otydliga, man visste aldrig hur länge de skulle vara. Guiden verkade följa en tydlig plan, men delade den inte med oss, vilket gjorde det svårt att veta när man kunde slappna av. Terrängen gick konstant uppåt och mellan pauserna avverkade vi 200–300 höjdmeter i varierande svårighetsgrad. Det gick dock konstant uppåt, inget sicksackande, inga platta partier, utan bara hela tiden rakt uppåt. Det var väldigt utmattande!

03:00

Efter ett tag samlades vi upp med flera andra grupper och deras guider, så vi blev som en supergroup. Vissa partier var "lätta", och andra tyngre. Vi gick ofta först i ledet då vår guide var mest entusiastisk vilket gjorde det svårt för oss att stanna och hämta andan, eftersom man inte ville sinka hela gruppen.

Runt klockan 3 var vi drygt halvvägs och vi fick en längre paus på en dryg timme där det gjordes upp lite eldar, dracks te, och åts en del choklad. En välkommen vila efter en natt utan sömn. Utsikten var vacker, men tröttheten vägde tungt. Det kommunicerades dock ej här heller att detta var den "långa pausen", för hade vi vetat det hade vi kunnat göra oss mer bekväma. Nu satt man på helspänn och väntade på att det var dags att börja gå igen.

05:30

Efter den långa pausen fortsatte vandringen in i det mest utmanande partiet, nästan riktig bergsklättring rakt upp, vissa partier med hjälp av rep. Det var så brant att det kändes livsfarligt, och flera gånger kändes det som att ett enda snedsteg kunde sluta illa. Bristen på tydlig information från guiderna gjorde det inte bättre, och vandringsstavarna blev snabbt obrukbara när båda händerna behövdes.

Men plötsligt var vi bara där på toppen. En skylt gick runt där det stod "Mt Agung 3.142 Mdpl - Never End", som beviset på att vi hade nått målet. Vi fick banan, cup noodles och te, och utsikten bredde ut sig i rött och gult mot horisonten medans solen började gå upp. Det kändes overkligt, nästan som en feberdröm i tröttheten. Bilderna gör inte platsen rättvisa, det var så mycket mäktigare i verkligheten (som vanligt). Vi hade pratat om huruvida det skulle kännas värt det, och även om svaret fortfarande är osäkert, så är det ändå otroligt häftigt att ha klarat det. Nu är det gjort, det går inte att ta ifrån oss!!

Vi satt där uppe i ungefär en timme. När solen började titta fram över bergskrönet så hoppade alla guider upp och sa: "Sunrise, sunrise, picture, picture!". Vi hade verkligen perfekt utsikt över horisonten och perfekta väderförhållanden för att få en fantastisk soluppgång. Vi tog massor av bilder och även vår guide var bitvis vår fotograf.

07:00

Sedan började den långa vägen nedåt, som ju är en helt annan typ av utmaning än vägen upp. Uppför var det konditionen och låren som sattes på prov, men nedför blev det en teknisk och mental prövning. Redan på vägen upp hade vi undrat hur vi ens skulle ta oss ner från de branta partierna. Emelie frågade till och med vår guide vid ett tillfälle: "How do you get down from here?" Han bara skrattade. Han förstod säkert inte, men det kändes himla talande. Till en början gick det oväntat bra, de mest skrämmande klättringspartierna visade sig vara hanterbara i dagsljus. Skillnaden var enorm: på vägen upp såg vi bara pannlampans ljuskägla, men på vägen ner kunde vi se omgivningen. Vi upptäckte lavakanaler och dramatiska formationer vi helt missat på natten.

09:00

När vi hade kommit halvvägs ned för berget tog vi en längre paus på samma ställe som vi gjort på vägen uppåt. När vi sedan kommit ned till områden med mer vegetation blev terrängen ännu svårare. Det fanns ingen led, bara branta sluttningar med lös jord och sten, ofta utan något att hålla sig i. Vandringsstaven hjälpte knappt, det var för brant och ostadigt. Det blev en kämpig sträcka där Emelie ramlade flera gånger och till slut nästan ville ge upp.

E: Ludvig var verkligen min stöttepelare, väntade på mig hela tiden, vände sig om och hjälpte mig ner från partierna som jag inte vågade gå. Jag hade nog inte kommit ner utan honom.

10:00

När vi äntligen kom ner väntade vår chaufför på oss, och känslan av att sätta sig i bilen var oslagbar efter de sista två timmarnas obrutna nedstigning. Vår chaufför berättade att två grupper hade vänt innan toppen, vilket gjorde det ännu mer tydligt att vi faktiskt hade klarat av en riktig utmaning. Bilresan tillbaka till hotellet tog två och en halv timme på dryga tre mil i klassisk Bali-trafik med lastbilar i snigelfart och galna omkörningar.

12:00

Väl tillbaka på hotellet möttes vi av en förvånad receptionist som trodde vi bestigit det mycket enklare Mount Batur. Det var skönt att få rättfärdiga vår trötta och dammiga uppsyn med att det faktiskt var Mount Agung vi klarat, hon verkade lite imponerad. Duschen var magisk, pizzan efteråt ännu bättre, och sen somnade vi på studs.